Frilansar

Som de flesta av er har märkt (och flitigt kommenterat) så uppdaterar jag inte denna blogg lika ofta som andra. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: "Om du har något som är värt att säga, säg det." Sensmoralen av detta citat är alltså att jag inte kommer recensera senaste utgåvan av "Hänt Extra" i denna blogg...Blondin Bella gör det så skickligt åt mig. Däremot så har jag blivit ombedd att göra en så kallad "frilans debut" åt mina rumskamrater i deras blogg. När idén först kom på tal så blev jag genast taggad och bestämde mig för att ge en ödmjuk analys av min observation av dom under Backen. Detta kan ni nu läsa mer om på: ettparsomvi.blogg.se

Log in, and thans me later.

Truley yours

Mange

...and everything seemed to be going so well...

Vi hade våran chans...Vi hade äntligen våran chans att få ett slut på allt lidande. Vi kunde ha gjort upp om det här en gång för alla. Men vi valde istället att låta allt fortgå. Här hade vi äntligen våran chans att slippa nästa års schlager-jippo, men istället säkerställde vi det faktum att Sverige ännu en gång får genom gå denna plåga till meoldifestival.
Hade vi skickat iväg von Ugglas eller af Ugglas eller vad det nu är, så hade vi garanterat fått en poängmässig bitch-slap från hela befolkningen i Europa. Vi kanske till och med blivit ombedda att inte gallra fram något bidrag till nästa år på grund av det faktum att eurovision ledningen bestämde sig för att stänga av Sverige för all framtid, för att vi skickade ett så fruktansvärt pinsamt bidrag. Men nej då! Vi väljer hellre att skicka fru medelålders-sönderblekta hår-botox-pumpade-rakt-igenom-rip-off-oprasångerska. För det första så är låten skrämande lik Nessa Dorma. Fast det har ju sin naturliga förklaring; har man Fredrik Kempe som låtskrivare, som gjorde sig känd på att göra en halv taskig cover på just den låten, så kanske man inte ska förvänta sig något annat. För det andra så är det precis sånt här som blir genomröstat i eurovision. På något konstigt sätt så är det alltid såna bidrag som får mycket röster. Hur är det möjligt? Rätt låt vann my ass. Det är aldrig rätt låt som vinner. Så varför gör vi oss inte den största tjänsten någonsin och blir kvitt det här? I år så var vi så grymt nära, så grymt nära. Nästa år så gör vi samma procedur om igen, och röstar fram en rip-off sångerska/sångare vars talang lyser med sin frånvaro. Och jag kommer sitta och vänta på den dagen som vi faktiskt skickar iväg ett bidrag som faktiskt kan kallas för musik. Den dagen så kommer vi alla förmodligen vara döda och begravna sedan länge, men det verkar trots allt som att hopper är det sista som lämnar människan.

Men helt misslyckat var det trots allt inte. Jag sover fortfarande gott om nätterna i viss om att vi inte skickade iväg Måns eller EMD. Som tur är så håller vi dessa pinsamheter innanför landets gränser.

Kollosalt genomtänkt

Ni som känner mig väl har säkert hört hur jag gång på gång har klagat över hur min högskola har klantat till sig rätt rejält. Det har handlat om rätt stora saker under tidens gång, men den här gången så tar dom priset. I början av terminen så drog vi i gång med en rivstart, och det har inte varit en lugn stund sedan dess. De senaste tre veckorna har varit fullspäckade med examinationer och hemtentor. Den senaste blev, efter kollosala mängder blod, svett och tårar, klar i söndags. Innan dess så skrev jag en tenta tisdagen innan. Vad uppgiften gick ut på och vad läraren ville ha ut av oss var väldigt oklart. Jag och min skrivpartner lyckades ändå få ihop något som var halvdant, men vi fick nöja oss med det. På måndagskvällen så kollade jag schemat för att se om jag hade något på tisdagen; och mycket riktigt så hade jag en föreläsning på morgonen. Jag läste lite snabbt vad den skulle handla om, men jag reflekterade inte så mycket över det. När jag väl kom dit på morgonen så presenterade våran lärare en gästföreläsare som hade dragit sig hit från Umeå för att ha en föreläsning med oss på ca en timme. Han börjar föreläsa och jag lyssnar med ett halvt öppet öra. Men ca 30 minuter in på föreläsning så hajar jag till och konstaterar att denna föreläsning på många sätt känns bekant, men jag kan inte för mitt liv komma på varför. 10 minuter efter det så fattar jag varför. Det visade sig helt enkelt vara så att han kom dit för att föreläsa om exakt de saker vi skrev om på tentan veckan innan, och på något konstigt höger och vänster så tyckte skolan att det var en bra idé att först ge oss en tenta, och SEN föreläsa för oss vad vi precis skrev om.

Kollosalt genomtänkt.

Hoppsan...hade visst en blogg...

Ursäkta denna extremt långa tid som jag inte har skrivit något. Det har dock sin förklaring. Under den senaste tiden så har samhället, som det alltid gör runt denna tid, utvecklats till en oneklingen fantastisk avgrund av omoral och allmän irritation. Jag talar givetvis om juletider. Som du förmodligen redan har listat ut av tidigare kommentar så hyser jag ingen större kärlek för julen. Om jag ska vara helt ärlig så föredrar jag att hålla mig borta från allt som heter människor så fort julen närmar sig. För mig så är julen bara en ursäkt för bortskämda överklassungar att bli ännu mer bortskämda. Om man vill ta en lugn dag och bara gå och promenera för sig själv eller med en god vän på stan, är detta en ren omöjlighet från den 5:e december fram tills den 24:e. Ungefär vid var femte meter så stöter man i axel-mot-axel med en fem barns mamma, vars fem ungar skriker lungorna ur sig i hopp om att mamman ska ge med sig för deras krav, samtidigt som hon försöker tyda julklappslistan som givetvis är skriven med en halvtaskig handstil, samtidigt som hon absolut måste balansera de tre systemkassar hon har dragit med sig inför helgens trevligheter och stöter då in i mig i samma veva. Tro inte att hon i denna situation har förnuft nu att vänligt och allmänt regelrätt be om ursäkt (som båda parter normalt gör i denna situation). Absolut inte. Hela denna insident är givetvis mitt fel. Och inte nog med att jag slösade ca 1½ sekund av hennes tid på grund av denna lilla insident, det är givetvis mitt fel också att hon måste stanna upp i 20 minuter och "tala" om för mig vilken dålig människa jag är som inte ser mig för.

Nog för att jag kanske överdriver ytterst lite, men det är ändå inte långt från sanningen. Vad jag har förstått så finns det ändå några människor som faktiskt tycker om julen. Hur detta kommer sig är för mig ett vitt mysterium, men jag valde ändå att vänta med att skriva mitt "julevangelium" tills efter detta helvete på jorden har dragit förbi. Om det nu skulle finnas någon som ändå tar illa upp för denna illustrering av julen så kan jag inget annat säga än; sucks to be you!

Peace out

...och så faller allting samman...

"Vi korsar de broar vi byggt upp, och bränner dom bittert bakom oss. Utan en tanke på att blicka tillbaka förutom då vi minns doften av rök, och förmodar att våra ögon tårades."

- Thomas Stopping.

De bittraste tillfällena i livet är inte då vi inser att livet har kommit ifatt oss, utan att vi har kommit ifatt livet, och då inser att den tillvaron som byggt upp en till den man är, är samma tillvaro som kommer att bryta ner en om man inte väljer att lämna en del av den bakom sig. Vi kan inte kämpa i all evighet, vi är alla dömda att förlora någongång.

Förväntningen, händelsen, det totala missödet till resultat

Har du någonsin byggt upp en förväntan över något? Nu menar jag ingen lättvindig förväntat, utan en förväntan som helt kan komma att krossas och ändra en bild som du har uppmålat totalt. Detta har drabbat mig denna helg. Denna situation handlar om en film: Max Payne. Baserat, som de flesta redan vet, på spelat som jag har höjt till skyarna sedan jag första gången installerade det på datorn. När rykterna om en filmatisering började spridas, så blev jag som en femårig pojke på julafton. Jag väntade länge och väl, och när jag till sist såg filmen så blev besvikelsen näst intill påtaglig. I den stunden, om man skulle slå upp ordet "besvikelse" i en ordbok, så skulle man se mig, gråtandes, med biobiljetten i handen. I vanliga fall så brukar man säga att handlingen försvinner i en film så fort man börjar blanda in specialeffekter. Det är jag dock inte villig att hålla med om, kolla t ex på Matrix filmerna: väldigt mycket effekter, men om man kollar en andra gång och tänker till lite så hittar man ett väldigt djup i dom. Här, däremot, baserar handlingen på specialeffekterna. Utan alla änglar och demoner som flög omkring (jo du hörde rätt: änglar och demoner), så hade filmen aldrig lyckats.
Hela grejen med änglar och demoner har blivit något av en New Age-kult. Dessa halvättlingar från himelen och helvetet som ständigt slåss. De flesta skulle nog säga att det började med filmen Constantine, men jag hejar mer på Dogma. Om man överhuvudtaget blandar in det i en film, så ska det förbli mystik i det hela. I Max Payne däremot, så förklaras dessas existens genom att en nylanserad hallucien drog framkallar dessa.
Och inte nog med det, man väljer en man som har mindre scennärvaro än en tegelsten: Matt Wahlberg, och skådespelerskan: ingen-vet-vad-jag-heter-men-jag-får-göra-filmer-iallafall-för-jag-spelade-Jackie-i-that70'sshow.

Dagens sensmoral: Hur mycket du än hoppas på att något ska spela ut det sätt du vill, hur säker du än är på att saker och ting är som du föreställt dig, hur säker du än är på att din åsikt om allt och alla är rätt så ha alltid i åtanke: Det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli som man tänkt sig. Vad det än gäller.

Dagens moralkaka är nu slängd i ansiktet. Dags för mig att dra mig tillbaka för denna gång.

Peace out

3 simple rules

Under de senaste åren då jag har åtagit mig en del uppdrag, så har jag kommit till insikt om en sak, förutom det faktum att jag är väldigt PMS tålig; man behöver bara följa tre enkla regler för att jag ska vara nöjd och glad. Regel nummer 1: Om du har ett problem med mig, säg det till mig, inte till någon annan utan mig. Jag finns precis här och är inte direkt svår att få tag på om man verkligen anstränger sig. Regel nummer 2: I dessa tider så har alla det lite stressigt. Använd det INTE som en ursäkt. Om alla skulle göra det så skulle det sluta med att hela världen stod stilla. Och sist men definitivt inte minst, regel nummer 3: om du åtar dig att göra något, oavsett om det är en liten enkel uppgift eller ett stort uppdrag, så lär du se till att göra det. Om du är så dum och åtar dig något som du inte har tid med, tänk inte ens tanken att tacka ja då. Speciellt inte om dina misstag drabbar andra.

Om det råkar vara någon som känner sig träffad så var inte orolig, jag kommer ta itu med dig tids nog. Until then...

Peace out