...och så faller allting samman...

"Vi korsar de broar vi byggt upp, och bränner dom bittert bakom oss. Utan en tanke på att blicka tillbaka förutom då vi minns doften av rök, och förmodar att våra ögon tårades."

- Thomas Stopping.

De bittraste tillfällena i livet är inte då vi inser att livet har kommit ifatt oss, utan att vi har kommit ifatt livet, och då inser att den tillvaron som byggt upp en till den man är, är samma tillvaro som kommer att bryta ner en om man inte väljer att lämna en del av den bakom sig. Vi kan inte kämpa i all evighet, vi är alla dömda att förlora någongång.

Förväntningen, händelsen, det totala missödet till resultat

Har du någonsin byggt upp en förväntan över något? Nu menar jag ingen lättvindig förväntat, utan en förväntan som helt kan komma att krossas och ändra en bild som du har uppmålat totalt. Detta har drabbat mig denna helg. Denna situation handlar om en film: Max Payne. Baserat, som de flesta redan vet, på spelat som jag har höjt till skyarna sedan jag första gången installerade det på datorn. När rykterna om en filmatisering började spridas, så blev jag som en femårig pojke på julafton. Jag väntade länge och väl, och när jag till sist såg filmen så blev besvikelsen näst intill påtaglig. I den stunden, om man skulle slå upp ordet "besvikelse" i en ordbok, så skulle man se mig, gråtandes, med biobiljetten i handen. I vanliga fall så brukar man säga att handlingen försvinner i en film så fort man börjar blanda in specialeffekter. Det är jag dock inte villig att hålla med om, kolla t ex på Matrix filmerna: väldigt mycket effekter, men om man kollar en andra gång och tänker till lite så hittar man ett väldigt djup i dom. Här, däremot, baserar handlingen på specialeffekterna. Utan alla änglar och demoner som flög omkring (jo du hörde rätt: änglar och demoner), så hade filmen aldrig lyckats.
Hela grejen med änglar och demoner har blivit något av en New Age-kult. Dessa halvättlingar från himelen och helvetet som ständigt slåss. De flesta skulle nog säga att det började med filmen Constantine, men jag hejar mer på Dogma. Om man överhuvudtaget blandar in det i en film, så ska det förbli mystik i det hela. I Max Payne däremot, så förklaras dessas existens genom att en nylanserad hallucien drog framkallar dessa.
Och inte nog med det, man väljer en man som har mindre scennärvaro än en tegelsten: Matt Wahlberg, och skådespelerskan: ingen-vet-vad-jag-heter-men-jag-får-göra-filmer-iallafall-för-jag-spelade-Jackie-i-that70'sshow.

Dagens sensmoral: Hur mycket du än hoppas på att något ska spela ut det sätt du vill, hur säker du än är på att saker och ting är som du föreställt dig, hur säker du än är på att din åsikt om allt och alla är rätt så ha alltid i åtanke: Det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli som man tänkt sig. Vad det än gäller.

Dagens moralkaka är nu slängd i ansiktet. Dags för mig att dra mig tillbaka för denna gång.

Peace out

3 simple rules

Under de senaste åren då jag har åtagit mig en del uppdrag, så har jag kommit till insikt om en sak, förutom det faktum att jag är väldigt PMS tålig; man behöver bara följa tre enkla regler för att jag ska vara nöjd och glad. Regel nummer 1: Om du har ett problem med mig, säg det till mig, inte till någon annan utan mig. Jag finns precis här och är inte direkt svår att få tag på om man verkligen anstränger sig. Regel nummer 2: I dessa tider så har alla det lite stressigt. Använd det INTE som en ursäkt. Om alla skulle göra det så skulle det sluta med att hela världen stod stilla. Och sist men definitivt inte minst, regel nummer 3: om du åtar dig att göra något, oavsett om det är en liten enkel uppgift eller ett stort uppdrag, så lär du se till att göra det. Om du är så dum och åtar dig något som du inte har tid med, tänk inte ens tanken att tacka ja då. Speciellt inte om dina misstag drabbar andra.

Om det råkar vara någon som känner sig träffad så var inte orolig, jag kommer ta itu med dig tids nog. Until then...

Peace out

Likgiltig

Jag vill först och främst börja med att be om ursäkt för det tidigare inlägget. Ärendet var högst irrelevant och hör hemma i kategorin psuedo-tankar.

Med det sagt så kan vi alla gå vidare i våra liv utan någon större skada skedd, och framförallt så kan jag i lugn och ro, utan dåligt samvete, fortsätta skriva ner mina inre tankar för världen att skåda. OBS! Redan här bör dock utlysas att till vardags så kan mina tankar skena iväg åt de mest pessimistiska håll om allt mellan himel och jord, så om det skulle vara så att du känner dig träffad av det jag i framtiden kan komma att säga, ha då i åtanke att jag är till 99% gjord av ironi och bör tas med en nypa salt och glinten i ögat.

Med även dettavsagt så kan vi vända oss till dagens ämne: Väder.
Jag vet vad du tänker; antingen så är han en sån där snö-älskare som kommer tjata om vilken stämmning det blir när den första snön har lagt sig och...bla bla bla, eller så kommer tjata om hur mycket han hatar snön och hur hala vägarna blir och hur kallt och eländigt allting är och..bla bla etc.
Men icke. När det kommer till väder och dylikt så blir hat och kärlek till den för mig en grå zon. I don't hate it, I don't love. I nothing it. Det hela, för mig, beror på situationen. Det gör det nog för de flesta andra också. Om jag t ex skulle hamna i en snöhög med snö lite överallt innan för kläderna, så skulle jag nog hata snön. Om jag skulle se en stor mängd snö ramla från ett tak och rakt ner på, säg t ex våran "kära" utbildningsminister Jan Björklund, så skulle jag förmodligen älska snö. I den bemärkelsen så är vi nog människan rätt självisk, så varför ska jag vara annorlunda?

Lås på dörren?

Det finns något jag har funderat över en längre tid nu. Just detta fångade min uppmärksamhet för många år sedan, och enda sedan dess så har jag inte kunnat släppa det. På grund av detta faktum så har jag legat vaken ett oräknerligt antal nätter, utan att ha kommit fram till en lösning eller ett svar. Jag har rådfrågat mina närmaste vänner, högt ärade männiksor inom den akademiska världen, till och med landets mest ledande instaser, men ändå så pågår mitt sökande efter svaret. Svaret på den fråga som har jagat mig i mina drömmar allt för länge:

Om seven-eleven har öppet dygnet runt, sju dagar i veckan 365 dagar om året (366 i tid och otid), varför har dom då lås på dörren?